Mamma till Liam

Jag kan ibland känna en avundsjuka till andra i min ålder. Man ser (på facebook naturligtvis) hur dem köper lägenheter,hus, saker, ja allt möjligt och är sitter vi i en liten rutten lägenhet på Malta och vill inget annat än att komma hem.

 

Det känns som om vårt liv står på paus och vi kommer ingenstans. Vi har ingen aning om hur framtiden ser ut det hade varit okej om vi bara var två. Men nu är vi tre och det är jobbigt när det är så ovisst. Ja många tänker säkert att vi satte oss i den här situationen helt själva och att vi skulle haft en bra grund innan vi skaffa barn. Men vi hade en bra grund, vi hade båda bra jobb, fin lägenhet, sparade pengar och en otroligt stor kärlek. Men vi hade allt i fel land, när vi ville flytta så raserade precis allt.

 

Vi fick kämpa otroligt mycket för att få lägenheten och det såg otroligt mörkt ut ett tag. Vi fick kämpa ännu hårdare för ett personnummer till B. Vi fick "tigga" saker av nära och kära för att få ihop till ett hem. (jag vet att det självklart inte är några problem för dem, men man känner sig ganska liten när man ber om sånna saker) Lyckan slog igenom och vi fick ett personnummer Vi fick den extra glöden att kämpa med migrationsverket. Liten kom, allt blev bara lycka i en månad ungefär. Sedan kom käftsmällen. Under ansökan får stor inte befinna sig i Sverige. Det tar upp till ett år innan beslutet kommer tas.

Jag såg hur våra födelsedagar försvann, jag som börjat planera för B's 30års fest. Jag såg hur julen försvann, vi skulle ju spendera litens första jul med nära och kära. Jag försöker fortfarande hålla hoppet uppe om midsommar och litens ettårsdag. Men det känns mörkare och mörkare hela tiden. Jag önskar att vi hade fått bygga vår familj hemma i Sverige. Få någon sorts lugn inom oss och känna oss hemma.

 

Jag känner mig otroligt splittrad, jag vill inget annat än att liten ska få växa upp hemma i Sverige. Jag vill kunna spendera min ledighet med mina vänner som också har fått barn. Just nu känner jag mig ensammare än någonsin. Vi vill kunna planera och spara för framtiden. Drömmen om ett hus kommer inte försvinna. Den känns bara så otroligt långt borta.

 

Jag vill bara att vi ska få andas ut, se framåt och vara riktigt lyckliga.

Varför ska någon annan kunna besluta om vårt liv, hur vi ska leva?

Vi vill ingen illa, vi vill bara leva i Sverige, tillsammans och leva lyckligt.

 

Hur hamnade vi här?

 

 

 

Det är otroligt tur att jag har världens finaste familj. Båda mina familjer, både den som jag är dotter i och även den som jag är mamma i.

 

Ciao<3