En dans på rosor.
Trodde jag att det skulle bli en dans på rosor att börja träna? Jag vet inte riktigt vad jag tänkte helt ärligt.
Jag MÅSTE lära mig att jag precis har fått barn och jag är inte så tränad som jag var när jag var som mest aktiv.
Kroppen ger upp totalt ibland och hur mycket man än försöker pressa kroppen att avsluta övningen så går det inte. Man rör sig inte en millimeter, detta händer ibland lite för snabbt och irritationen uppstår och när jag blir irriterad. Ja, då gråter jag. Så jag kände hur tårarna kom och jag var tvungen att bita ihop för att inte börja gråta.
Men sånna saker man får lära sig att leva med när man är känslomässigt störd.
Men hur som, passet gick så bra som det kunde och jag är nu död, vi körde 5 olika övningar om och om igen i 20 minuter utan vila och efter det så blev det 20 sekunder squats för att sedan stå i lägsta läget i 10 sekunder, detta upprepades 8 gånger. Slutsats: Min kropp är dödare än dödast!
Ville att liten skulle rädda mig flera gånger där, men icke sa nicke, han satt och skratta och log för fullt. När vi var klara DÅ börja han gnälla! Underbara barn på att vara dålig på att rädda mamma.
Liten överraskar ännu mer idag, han sover fortfarande och det har gått mer än 1 timme nu. OTROLIGT!
Nej nu ska jag gå och vila min otroligt slitna kropp i sängen ett tag!
Ciao<3
