Mamma till Liam

Är mamma helt återhämtad, febern är borta och huvudet är inte en dimma längre. Känner att kroppen inte är helt återställd än, men imorgon så :)

 

Jag har tänkt på dehär med barnuppfostran väldigt länge, inte hur man uppfostrar barn som familj. Utan snarare på folks åsikter om ens uppfostran. Jag har försökt komma på saker att skriva ner om för att få det till ett bra inlägg men det tar totalstopp.

Jag själv har "dömt" andra hur dem uppfostrar deras barn. Kanske inte dömt, mer haft åsikter. "Ska du verkligen låta ditt barn springa runt med mat i munnen"-" Ska ha du inte klä på ditt barn mer kläder",-"Ska ni flyga med honom när han är så liten","-Ska ni sätta han upp i vagnen redan, det skadar ju ryggen" ja ni fattar vinkeln. Allt de där som man kan ha en åsikt om. Det är inte förens nu som man vill dunka huvudet i väggen och tycka att man var ett pucko.

För det första - Vad har jag med deras barn att göra. Bara den punkten borde räcka

För det andra - Har man inte barn vet man inte hur det är att uppfostra ett barn. Barnet har en egen vilja, även om den är en bebis.

För det tredje - Har du barn, glöm inte bort förra veckan när du lät ditt barn göra något som h*n inte brukar få bara för att du inte hade tid eller bara för att vara snäll. Den personen som såg dig då vet inte att det var en engångsförteelse och tror att du gör så jämnt med ditt barn. Vilket leder till åsikter om din barnuppfostran.

 

Nu är inte jag världsbäst på att vara förälder, har inte varit det i tre månder ens. Men jag har varit barnvakt i några år och vet hur envisa barn kan vara. Det kanske bara är en sådan dag, där barnet inte vill sluta skrika, han kanske har ont i magen? Eller barnet har bara en trottsdag då han vägrar lyssna på mamma och pappa.

 

Den bästa är ju ändå barn som skriker på bussen, har man inte barn så reagerar man med typ, "få tyst på ungen!!" när den har skrikit ett bra tag. Jag vet att jag gjorde det i alla fall. Nu när jag har en liten själv, kan jag tänka mig vilken panik man får som mamma om barnet skriker på bussen och vägrar sluta. Man försöker med allt för att inte få folk irriterade. Det jag gör nu istället för att ge en elak blick till föräldern är att möta blicken och ge ett leende och en förstående blick. Brukar då få ett leende tillbaka och en tackande blick.

Kanske med lite tur så lugnade det ner personen lite för en stund.

 

Som sagt, vet inte riktigt vad jag ville få ut av inlägget, hade liksom ingen slutkläm. Vill väl bara att folk ska tänka till innan man dömmer någon annan förälder. Kanske mer tänka när man ser något som man inte tycker om. "Upps, det där kanske inte var så bra, det ska jag försöka undvika med mitt/mina barn."
 Åh ser man att föräldern ser lite stressad och panikslagen ut kan man alltid ge ett leende som visar att det är lugnt, det händer oss alla.

 

Eller är det bara jag som tycker såhär?

Jag vet att jag inte vill bli dömd för hur jag uppfostrar min son. Det är mina och B's val hur vi uppfostrar honom. Tips på bra knep för att få dem att ta flaska och liknande,det välkomnas självklart. Men i slutändan är det vi som tar alla beslut om honom, men vi vet inte allt om barn. Långt ifrån. Åh så länge ingen dömmer mig för det så känns det okej att ge efter någon dag eller göra ett litet misstag någon gång ibland.