Mamma till Liam

Tiden går sådär superfort men ändå sakta. Det går inte ihop logiskt, men ni vet den känslan när det känns som om det har gått superfort men tänker man efter så har det inte det.

 

Att liten redan är 5 månader är svårt att förstå, har det gått så fort? Samtidigt så känns förlossningen som i ett annat liv. Skum känsla, riktigt skum.

 

Liten har firat sin 5 månadersdag genom att vara med mig på träningen. Han gjorde något nytt på golvet efter att ha ramlat några gånger och tagit sig runt på mage. Han ställde sig upp i krypar position. Inte länge alls, kanske 5 sekunder innan det blev för jobbigt. Men så mitt hjärta hoppa till av glädje.Nu måste vi försöka ha honom på hårdare underlag så han får träna upp sig. Vi har han bara i sängen i vanliga fall eftersom det är där vi spenderar mest tid.

 

Det är också en sån där skum sak med barn, inte bara att tiden går fort utan utveckligen. Man blir överlycklig varje gång dem lär sig något nytt och utvecklas i det. Samtidigt så får man sig en käftsmäll då och då, när man inser att snart är dem inte en liten bebis längre. Då vill man snarare spola tillbaka tiden och stoppa utveckligen så att man kan nnjuta lite längre.

Jag måste erkänna att jag är super dålig på att njuta av stunden när det kommer till honom. Jag vill att han ska utvecklas och lära sig nya saker nu, nu, nu och helst igår. Ja ni förstår... men jag försöker ändå stanna upp mitt hetsande och njuta av stunden. Det händer mer och mer nu och det är jag glad för. Jag vill ju inte missa hans första tid i livet genom att bara se framåt.

 

Liten sover, B är på träning och jag sitter och njuter med en stor kopp te (den andra om jag ska vara ärlig, men utan socker!) Så jag ska nu lämna er och återgå till min dokumentär.

 

Ciao<3