Mamma till Liam

Paniken sprider sig i kroppen. Hur tar jag mig lättast ner till planen med alla dehär sakerna? Jag packar ihop alla leksaker och filtar i väskan med liten hängandes på höften. Tittar upp då och då mot planen och ser hur folk skriker runtomkring. Förmodligen på domaren, det brukar dem göra, Men jag hör inget, tiden har liksom stannat på något sätt. Det kanske inte hade spelat så stor roll heller, det är inte så att jag förstår vad dem skriker.

 

Väl nere vid plan, på andra sidan glaset så står även presidenten av klubben där. Han säger "Han fick en smäll på huvudet",samtidigt som han försöker att le. Han står och röker, på något sätt känns det som om han gör det av nervositet, men det är bara en gissning. "Nemen menar du att han fick en smäll mot huvudet? Bara för att jag inte förstår Maltesiska så betyder det inte att jag inte ser vad som händer", var det jag egentligen ville säga. Men förstår att han var nervös han med så det jag fick fram till svar var bara "Ah, okey"

 

Jag tittar ut mot planen, dem har fått upp honom på en bår. Men varför rör han sig inte? Varför blundar han? "Snälla rör på dig! Gör något!" Paniken sprider sig ännu en gång i kroppen och det är inte förens dem lägger ner båren på backen på sidlinjen och jag ser att han tar tag i någons hand som jag kan andas ut för stunden. Allt jag ville göra var att springa in på plan och rädda honom. Jag vet att jag inget kunde göra och att min panik klarade han sig bra utan tills lagets sjukskötare hade läget under kontroll.

 

Jag ser att han sätter sig upp men sedan måste lägga sig ner igen, 3 gånger tror jag att det händer innan jag blir medveten om att han är vid liv och det blir den andra gången jag andas ut. Under den här tiden har tankarna gått "Jag måste ringa mamma, jag kommer inte klara mig själv här om han dör. Hon måste komma hit. Kan hon ta ledig ifrån jobbet och komma? Hur ska jag klara allt, jag kan inte flyga till Sverige själv med liten. Ska liten bli utan pappa! Ska jag bli halv igen" (Ja såhär i efterhand så känns det ju lite töntigt, men att vara i den situationen, nej där vill jag inte vara igen.)

 

Dem bär in honom i omklädningsrummet på båren och en efter en så kommer dem ut och ger mig tummen upp. "Tack gode gud!" och stenen jag hade i bröstet släppte lite. Men gråten i halsen var fortfarande kvar, förmodligen av chocken. Allt jag hade kunnat göra var att stå och se på. Presidenten kommer sedan ut och säger att han är okej, bara lite snurrig och han citerar B "Säg till henne att jag är okej! Hon behöver inte oroa sig". Han kan mig utan och innan nu. Jag kunde inte göra något annat än att skratta åt honom. Han visste att hela min kropp vreds ut och in. Efter att ungefär 10 pers kommit ut och gett mig tummen och och två till förklarat att han är okej så kändes det bättre.

 

Matchen fortsatte i bakgrunden och jag kunde inte bry mig det minsta. I min värld var det helt otroligt att dem fortfarnade spelade, att folk tittade. Min älskling var ju skadad! Avbryt allt! Det var det jag kände. Jag fick komma in i omklädningsrummet efter ett tag och då kunde jag hålla mig lugn ett tag till. Lagets sjukskötare berättar att dem har ringt ambulans och att en läkare ska kolla på det. Det är rutin och inget att oroa sig för.

 

Nästa gång jag började gråta var när ambulansen sa åt mig att jag inte kunde åka med. B sa att jag skulle åka hem och han ringer mig. Jag känner hur gråten pressar på i hela mig och jag tror alla såg det. Hur skulle jag kunna åka hem och koppla av? Inte en chans i världen. Jag hade nog tagit mig till sjukhuset i alla fall, även om jag hade tvingats gå. Koppla av hemma, pytsan!

Dem ändrade sig och vi tryckte in barnvagn och all packning i ambulansen.

 

Två timmar spenderade vi på akuten innan vi fick åka hem. Det var långa timmar, men jag såg på honom att man mådde bättre och bättre. Han berättade även att det han minns var att när den andra skallade honom så minns han inte hur han landande bara som ett tjut, som från en tuta och han bestämde sig för att ligga kvar tills det var över. Samtidigt kunde han inte känna sin kropp. Som om han bara hade ett huvud utan resten av kroppen. Otroligt läskigt.

 

Som tur var så slutade allt bra och idag så får jag nästan påminna honom att ta det lite lugnt. Men det ska nog gå bra.

Mina hjärtattacker har lagt sig och han mår relativt bra idag.

Var inte riktigt så jag hade tänkt att spendera min fredagskväll men..

 

Ciao<3